http://theriseofgkc.se/

Ja, tro det eller ej, men The Rise Of GKC har skaffat sig en egen hemsida. Alla blogginlägg kommer att skrivas där istället. Så se till att bokmärka den här sidan på direkten!

Ett nytt år är här och nytt år betyder nya stora utmaningar för oss. 2009 är ett passerat år, ett år fyllt av många nya upplevelser och intryck. Vi har inte bara vunnit Championspriset, utan vi blev även SKANDINAVISKA MÄSTARE i FLL.

Men framför oss väntar den största utmaningen. Eftersom vi är bäst i Skandinavien fick vi en inbjudan att representera Sverige i den stora världsfinalen i Istanbul i april i år.

Men det här målet kan inte vi nå utan hjälp utifrån. Vi behöver stöd från alla. Tillsammans kan vi göra den här resan möjlig. Så därför undrar vi:

Finns det någon som kan tänka sig sponsra The Rise Of GKC?

Inget bidrag är för litet eller för stort, utan allt stöd välkomnas varmt. Våra sponsorer kommer att presenteras på hemsidan och få sin logotype på våra tshirtar.

Intresserad? Kontakta oss på kontakt@theriseofgkc.se

Tack på förhand!

// Richard

Så hastigt flydde åter ett legoår
med dagar som växlats till minnen,
några med klarhet som från igår
har mejslats med fasthet i sinnen.

Dagbok är tecknat blad efter blad
av hand som skrivit vad legot gav,
allt står tecknat på rad efter rad
för att ej dränkas i glömskans hav

Tack för året The Rise Of GKC!

/Oliver

God Jul & Gott nytt år önskar The Rise Of GKC!

Jag har skrivit ihop två versioner av den skandinaviska finalen i Eskilstuna, en extrem version och en Lite-version. Jag skulle varmt rekommendera att ni läste den längre versionen, den beskriver mer om hur det egentligen var.

Extreme version: http://theriseofgkc.wordpress.com/2009/12/05/skandinavisk-final-i-eskilstuna-extreme-version/

Lite version: http://theriseofgkc.wordpress.com/2009/12/05/skandinavisk-final-i-eskilstuna-lite-version/

Här kommer även lite bilder från tävlingsdagen:

Jag vet att det kan vara jobbigt att läsa långa inlägg. Därför har jag skrivit ihop ett kortare referat från helgen. Så till alla er som bara läser ingressen i tidningsartiklar, till er som hatar att läsa böcker: Här kommer ”Skandinavisk final i Eskilstuna Lite”

Helgen i Eskilstuna. Helgen då hela mitt liv förändrades. Helgen då ett par ungdomar förvandlades till kungar på bråkdelen av en sekund.

Fredagen, den 27 november 2009, började vår resa till Eskilstuna. I vår egna röda minbuss drog vi fram längs de småländska vägarna. Jag (Richard), Oscar, Gustav, Mickan och Frida var taggade till tusen. ’Cause is gonna be a good night.

Efter att ha stannat i Katrineholm och ätit kycklingspett anlände vi till Rinmanskolan vid 16-tiden. Det var där vi skulle spendera våra tre dagar här i Eskilstuna. Jag trodde att vi skulle få sova ensamma i ett klassrum, men så var det inte. Vi fick nämligen dela rum med HB Adventure Team som vi träffade i Köpenhamn förra året. Inte helt fel.

Det hjälpte inte att vi la oss tidigt den kvällen. De andra i laget var fortfarande lika sega på morgonen. Jag tror de var morgontrötta ända fram till invigningen klockan 9. Invigningen var bra, bortsett från när konferenciärerna kom inflygande på en flygande matta. Det såg bara konstigt ut.

Teoretiska presentationen var första punkten i vårt program över dagen. Även om Oscar tappade bort sig i början så flöt det på ganska okej. Domarna verkade i alla fall imponerade över vårt arbete.

Efter det väntade våra robotkörningar. Ni anar inte hur nervös jag var inför första matchen. Jag skakade av rädsla. Rädslan för att faila. Första omgången gick sådär, roboten var lite segstartad. 300 poäng fick vi i alla fall och det är väl en helt okej första omgång. Det kunde ju ha gått sämre, eller?

Att justera roboten när de inte går bra är Oscar och Gustav vana vid. En grad mer där och en grad mindre där och roboten var som ny igen. Och finslipningen gav resultat. 400 poäng i både andra och tredje omgången tog oss upp på första plats i Eskilstuna, första plats i Skandinavien och första plats i hela världen.

Innan det var dags för kvartfinal så var det teknisk presentation. Resten av laget ville allt visa att de kunde klara av saker helt utan mitt stöd, så de gick in och snackade om roboten och programmeringen utan mig. Är det tacken man får för att ha stöttat och stått upp för laget? De kom i alla fall ut med ett leende på läpparna, vilket tydde på att det gick bra.

Vi körde igenom kvarten på 390 poäng, vilket tog oss till semifinal. Där gav roboten allt och körde full pott en gång till. Sen, lagom till finalen, var den slutkörd. Vi förlorade ganska stort mot Junior Kids från Färöarna. Den hade gjort ett bra jobb, även om det inte räckte hela vägen.

Vid prisutdelningen var ingen i laget på topphumör. Att förlora finalen är nästan värre än att inte vara med i den. Det var första gången jag fick en känsla av att vi förlorat, för i Skövde gick vi bärsäkrargång genom hela tävlingen.

Efter att ha tagit emot Konstruktionspriset och andra priset i robottävlingen, så återstod endast championspriset kvar. Vi har inte chans på det, tänkte jag. Vi har ju bara blivit nominerade till samarbetspriset och konkurrentpriset, utöver de två pokaler vi tagit hem.

Nomineringarna för championspriset lästes upp: NXT Generation (förväntat), De Energiske (oväntat) och The Rise Of GKC. VA, läste de upp vårt namn? Okej, de kanske ville visa medkänsla för oss. Men aldrig att vi vinner det.

Och vinnaren är … (jag förbereder applåderna, jag tror det blir NXT Generation) … The Rise Of GKC.

VI VANN! Vi slog alla andra 35 lag och tog hem det åtråvärda Championspriet. Vi skrek tills stämbanden tog emot. Sen fortsatte vi att skrika. Fan, vad grymma vi är! Fyrverkerier tändes och konfetti sprutades och hela Eskilstuna stod upp för oss.

Jag har fortfarande svårt att fatta att vi vann. Det känns så himla overkligt. Tänk att vi är bäst i Skandinavien? Det kanske kommer ta ytterligare några veckor innan jag kan suga åt mig alla intryck från helgen.

Helgen i Eskilstuna. Helgen då hela mitt liv förändrades.

Richard Luong
Ledare för FLL Champions 2009: The Rise Of GKC

Vilken helg det var. Vilken händelserik helg det var. Vi kom dit som ett gäng nybörjare (trots vi varit med i FLL i snart fyra år nu) och vi lämnade Eskilstuna som nyblivna kungar. Kan det bli bättre? Jag kanske ska ta allt från början, från en tidig fredagsmorgon då alla var segare än hemmalagad kola till en lördagskväll då hela Eskilstuna stod upp för The Rise Of GKC.

Jag är alltid nervös. Oavsett om jag ska till Skövde och träffa kompisar eller om jag ska ha ett fysikprov i morgon. Jag är alltid nervös. Och det var jag även dagarna innan tävlingen. Jag bet mina naglar ner till Matrix (den vita halvmånen längst ner på nageln), mina tänder gnisslade värre än den mest osmorda maskin, men framför allt, jag kunde inte tänka klart. Skolan lades åt sidan och allt, och då menar jag verkligen ALLT, fokuserades på den skandinaviska finalen i FLL i Eskilstuna.

Men så var dagen här, den 27 november 2009. Dagen då vi skulle åka iväg. Jag hade ställt min klocka på 06:30, men jag var så nervös så att jag vaknade innan klockan ringde. Man kan säga så här: det var jag som väckte klockan och inte tvärtom.

Klockan 10:00 skulle alla samlas vid GKC, vår gymnasieskola. Jag åkte dit lite tidigare för att göra i ordning allt (eller så åkte jag dit vid 09:00, för att jag var så nervös). Jag trodde jag var först, men så fel man kan ha. För bakom den röda minibussen, som skulle ta oss till Eskilstuna, dök Frida och hennes mamma upp. Jag var visst inte den enda som var nervös.

Inom kort dök fler upp och snart var alla utom Gustav samlade. Vi började precis tänka ”Var f*n håller han hus?”, när jag fick ett SMS av honom. Han hade visst glömt sin plånbok, så han skulle bli lite sen, så vi bestämde oss för att åka utan honom.

Nej, det gjorde vi inte, men vi åkte till Göhlins och hämtade vattenflaskor. Gustav fick helt enkelt åka till och möta upp oss där.

Med ett 20-tal vattenflaskor bar det iväg hem till mig för att hämta alla grejer som behöves. Robot, skylt, min STORA packning och legobitar var bara några av de mängder av saker som vi skulle ha med oss. Nu gällde det att inte glömma någonting, men självklart gjorde vi det. Men det var inget vi märkte förrän på lördagen, på tävlingsdagen …

När minibussen var fylld till bredden, bar det iväg mot Eskilstuna. Alla i bussen var taggade. Nej, det var vi inte. Alla såg ut som zombies: Ingen var död, men det var ingen som var vaken. Jag kan väl inte säga att motivationen hos de andra var på topp, speciellt inte i baksätet där vi killar satt. Fast man kan ju inte begära allt för mycket så här tidigt på morgonen. (Det var ju inte alls tidigt. Undra hur de klarar av en vanlig skoldag om man är så här trött?)

Det är 341 km till Eskilstuna, vilket tar ca 4 timmar och 20 minuter med minibuss. (Google Maps). Tror ni att The Rise Of GKC klarar att åka buss i 4 timmar och 20 minuter utan att stanna? Då tror ni fel. Vid Katrineholm hade de flesta i bussen ont i sina rumpor och magen morrade var och varannan sekund. Det var nog dags för mat. Efter lite felkörningar och olagliga U-svängar så lyckades vid ändå ställa bussen på en parkeringsplats nära Katrineholms stadskärna.

Jag har svårt att bestämma mig. Jag får beslutsångest varenda gång jag ska fatta ett beslut. Därför fick vi lite problem med att finna en plats att äta lunch på. Jag och Mickan var inte sugna på snabbmat och tack vare Mickans övertalningsförmåga så fick vi resten av laget att följa oss. Hälsokost, here we come!

Fast då kom problemet till vilken av de restauranger vi skulle välja. Spanskt, italienskt eller orientaliskt? Eftersom alla var hungrig så orkade ingen tänka, så vi gick in på första bästa restaurang. En stor skylt med ordet ”Spett”. Kan det bli bättre? Jag tror inte det.

Kycklingspett var det enda som laget beställde. Jag brukar inte klaga på skolmaten, men jag tror faktiskt att kycklingspetten var snäppet bättre än den mat som vi får i skolan. Den var helt underbar! Tänk om man kunde få sådan mat varenda dag i skolan. Ja, man kan ju alltid drömma … Efter lunchen bar det vidare väg mot Eskilstuna. Bara 1 timme kvar i den mysiga minibussen. YES!

Som en levande GPS visade jag vägen ändå fram till Eskilstuna. *riktigt, riktigt stolt* Jag hade nämligen förberett väganvisningar till Rinmangymnasiet, där vi skulle sova. Skolan var en ganska stor byggnad, i alla fall om man jämförde med GKC. Jag gillade tunneln som länkade ihop Yin och Yang. Nej, tunneln länkade ihop A-byggnaden med B-byggnaden. Under tunneln gick vägen, den STORA vägen.

”Cover me. I’m going in.” sa jag och gick in i skolan. Jag slog upp dörren och … träffade en gammal bekant, Steffen från Korgen. Ni som var med oss förra året, minns honom som ”ledaren för Trippel-XL som köpte en slangbella på Teknikmagasinet och körde snöbollskrig mot småungar från andra våningen”. Och det bästa av allt, han kände igen mig! Han sa: ”Eg kjen igen deg. Du heita Richard, kje sant?” Respekt!

Interiört såg skolan ut som en … en skola. Varför ska det alltid vara tegelstenar och annat murbruk i en skola? Skåp sträckte sig längs väggarna så lång ögat kunde nå. Det var en frid för ögat … NOT.

Fast vi brydde oss inte så mycket. Allt lades på att få in all packning in i skolan. Frida tyckte att hon hade mycket packning med sig. Mickan tyckte att hon hade mycket packning med sig. Jag sa: ”Jag är kille och har mycket packning med mig” och Mickan och Frida blev tysta och bar in resten.

Jag hade trott att vi skulle få bo ensamma i ett klassrum, men så var det visst inte. För i klassrummet träffade vi en annan gammal bekant. Om jag säger Robinsondeltagare, vem tänker ni på då? Nej, vi delade inte rum med Robinson-Robban, men däremot med det ett annat svenskt lag där, nämligen Hans Brettschneider med sitt lag HB Adventure Team. Det var dem som höll uppe den svenska flaggan när de andra lagen från stupade i världsfinalen förra året.

Klockan närmade sig 5 och det var dags för mat. Jag hade verkligen sett framemot den här måltiden, eller rättare sagt min mage hade sett framemot den. Tacobuffé, Youmie! Maten åts i skolans matsal. Under måltiden var det även första gången vi fick chansen att träffa de andra lagen. Vår första tanke: ”Shit, vad små alla är!”

Kvällen ägnades åt att fylla på energireserverna (läs: köpa godis och läsk), samtidigt som vi spanade in Eskilstunas centrum. För att underlätta inför morgondagen, bar vi även ner de 26 kilo tunga antiviruspaketen och roll-upsena. Gustav visade att han var en man så han tog ett paket själv. Ledaren slapp bära något, det var tillräckligt jobbigt att hålla reda på allt och alla. Tänk vilket liv som hade uppstått om någon av dem gick vilse?

På vägen hem från Sporthallen, gick vi in på Statsmuséet. Tänk er 5 ungdomar en mörk fredagskväll i ett museum, tror ni de har kul? Jag gillade besöket, men det rådde delade åsikter om det var tillräckligt intressant. Däremot hade vi riktigt kul när vi satte på självutlösaren till min kamera och tog kort. Alla barnen var i luften utom Mikaela, för hon tappade balansen och landade i lera!

Vi la oss ganska tidigt den kvällen. Man ville ju vara pigg och fylld med energi på morgondagen. Det var då allt stod på spel, det var då den stora urladdningen skulle komma. Sovsäckarna rullades ut, luftmadrasserna blåstes upp. Lysena släcktes och vi kröp oss till kos.

Jag är en A-människa, alltså en morgonvänlig människa. Jag tillhör den lilla skala av människor som är morgonpigga och kan vakna 06:30 utan några större problem. Tyvärr är jag den enda i laget som är det. Oscar snarkade. Frida låg och vände sig. Mickan låg och drömde om en prins som kom och räddade henne från det stora kakmonstret och Gustav drömde om sin nya distpedal som han hade fått i julklapp.

Det finns inget bättre sätt än att vakna till en soluppgång. Tyvärr så fanns det ingen sol i Eskilstuna vid 6-tiden, så jag tog min ficklampa och lyste rakt i ansiktet på de flesta av mina lagmedlemmar. Det skulle jag inte ha gjort, för deras humör blev inte bättre av att jag väckte dem.

Vi gjorde oss i ordning och gick bort mot matsalen för att äta frukost. Jag tror aldrig jag sett så många morgontrötta människor på en och samma gång. Synd att inte tävlingen var på morgonen, då hade jag vunnit allt innan de ens hade hunnit reagera. Min mage var inte på frukosthumör, jag fick tvinga i mig maten. Ni känner mig, vet att jag brukar bli hur nervös som helst inför sådana här tillställningar.

Direkt efter maten bar det i väg till Sporthallen. Jag lät resten av laget sköta PIT-området, medan jag gick på lagledarmöte. Det var mitt första offentliga framträdande. Riktigt häftigt må jag säga. Man kände sig verkligen vuxen där när man satt där bredvid alla andra ledare. Inga frågor av värde kom upp. Det var bara lite allmän info om tävlingen. Tråkigt, men ändå lärorikt.

När jag kom tillbaka såg vårt PIT-område inte längre ut som en överfylld soptipp, den var uppyntad och såg ut som en riktig mässmonter med roll-ups. Antivirusprogrammen var snyggt uppradade och alla Göhlinsflaskor stod uppe. PIT-området, check! Nu var det bara att förbereda sig inför tävlingarna som väntade. Vårt första framträdande var i teorirummet, 10:26. Då ingen i laget kände sig säkra på teorin körde vi igenom den. ”Det måste sitta nu!” förmedlade jag till laget om och om igen.

Klockan var slagen. Det var dags nu. I mitt huvud snurrade allt: antivirusprogram, powerpoint, Fridas repliker, ”Kan Gustav pjäsen nu?”. Min puls var uppe i 180 när vi steg in. I rummet befanns sig tre domare. ”Nej, det är bara en gammal tant i juryn. Vår striptease kommer inte ge lika mycket nu.” tänkte jag.

Men så hände det som inte fick hända. Oscar började prata innan filmen! Jag fick panik! ”Men Oscar för fan, du ska prata efter filmen!”. Jag visste att jag inte fick säga något, men jag försökte även skrika på honom tyst. (hur man nu gör det) Oscar ville inte sluta prata, så jag fick göra det enda rätta: Jag startade filmen.

Filmen rullade och Oscar höll sin käft. Nu fick han lite panik, men det lugnade ner sig väldigt snart. Sedan gick presentationen som på räls. De talade med en sådan inlevelse och entusiasm, så att man skulle kunna tro att det var Winston Churchill som hade skrivit talet. Det är mina gubbar det där. Jag var den stoltaste personen i världen för tillfället.

Under tiden hade inget lag kört 400 poäng än. Det var konstigt, vi hade räknat med att minst 2-3 lag skulle vara helt säkra på 400 poäng, men så var inte fallet. Vår första robotomgång närmade sig och nu hade vi chansen att visa alla vilka vi var. Lite finjustering vid ett av övningsborden och sen var vi redo. Nu gällde det. Vinna eller försvinna. Kvitt eller dubbelt. Kaffe eller te.

Precis innan körningen dyker ett problem upp. Vår mall är borta! Vår fina röda mall med bokstäverna GKC på är borta. Ingen panik, ingen panik, intalade jag mig själv. Vi måste komma på något snabbt. Som tur behöll tjejerna i laget lugnet och började genast bygga på en ny. Det blev inget estetiskt mästerverk, men konstruktionen och funktionen hos den nya mallen var densamma.

Oscar och Gustav ställer sig vid robotbordet. Jag är nervös. De gör i ordning roboten. Jag är nervös. De andra lagen på andra bordet kör dåligt. Jag är lika nervös ändå. Ju närmare vi kommer startsignalen, desto mer nervös blir jag. Det är tur att ingen bor på mitt bröst. För där rådde det jordbävning. Minst 7,5 på Richterskalan. 3, 2, 1 och de körde igång. Jag svimmade.

Nej, det gjorde jag inte, men det var inte långt ifrån. Jag skrek och förde en massa väsen av mig, allt för att tagga Oscar och Gustav. Körningen gick bra, ovanligt bra. Det såg nästan ut som om vi skulle köra full pott. Men… En av öglorna på de där pinnarna satt fast ovanligt hårt.  Roboten försökte lyfta upp den, men den orkade inte. Den stegrade och … vår 400-omgång var förstörd. Gustav var inte heller beredd på det, så han glömde plocka bort vår förlängda gaffel. Nu går det åt skogen, tänkte jag.

300 poäng blev det i alla fall. Det räckte för en 8:e placering. Om ingen körde bättre nu så var vi vidare till kvarten, men det var ju två omgångar kvar och mycket kunde ju hända. Vi var tvungna att köra bättre. De andra lagen körde inte heller helt felfritt. Våra vänner i Team Extreme fick bara 215 poäng. Jag trodde att de var säkra på 400.

Jag hade ett snack med Oscar och Gustav. Tillsammans analyserade vi omgången och vad som gick snett. Oliver (i Thailand) trotsade alla mobilräkningar i världen och ringde oss. Han lät nervös. Kan man vara det i Thailand? Han tog i alla fall ett snack med Gustav. Vad de snackade om lär vi aldrig få veta.

11:53 var nästa omgång. Efter finjusteringar och lite tjafs inom gruppen var i vi all fall redo. Några ville ändra på robotens programmering. Andra ville behålla det gamla. Vi ändrade.

Andra omgången var igång. Var jag nervös? Skojar ni eller? Det var värre den här gången. Jag hade inte helt normal andningsrytm, så nervös var jag. Jag hyperventilerade. Roboten körde sin samma gamla runda som den kört så många gånger förut.

Jag bara satt och väntade på att något skulle gå snett. Men det verkade inte komma. Den körde under bron och tog öglorna och kom hem. Sista programmet kvar. Tänk om den kör 400 poäng nu? Nej, det gör den inte. Det brukar alltid vara något som går fel. Roboten körde över dynamometern, och var inne i ”innergården”. Jag vågade inte titta. Alla väggar föll. Mitt hjärta stannade. Roboten stannade i målcirkeln. Jag skrek. Oscar och Gustav skrek. Jag skrek. För några sekunder stannade hela världen. Jorden avbröt sin omloppsbana runt solen och allt stod stilla. VI KLARADE 400 POÄNG! FAN VAD HÄRLIGT!

Den stora tyngd jag haft på min axlar, den press jag haft mot mitt hjärta i över en vecka nu, släppte. En euforisk känsla rusade genom hela kroppen. Om man brukar få adrenalinkickar när man tränar så är det ingenting mot den kicken man får av att köra 400 poäng på ett tävlingsbord i den skandinavisk final i Eskilstuna.

Glädjen varade genom hela lunchen, stod bestod av pastasallad. Trots att pastan var konstigt smaksatt så kunde det inte förstöra mitt goda humör. Alla i laget var glada. Frida, Mickan och Gustav var glada. Oscar var också glad även om han var glad på emotionellt sätt.

Varje gång jag gick förbi poängtavlan skrek jag: ”Oj, vi ligger först!”. Vissa skrattade åt mig, vissa hatade oss för att vi skröt så mycket. Jag gladde mig åt båda folken. Inget kunde förstöra mitt glada humör.

Jag gick runt och socialade mig med de andra lagen. Team Extreme hade det kämpigt, Något stämde inte med deras robot. Korgen Lego Locos och HB Adventure Team hade också det svårt. Jag försökte stötta dem så mycket som möjligt. Även om man är bäst, måste man visa med känsla och hjälpa de andra lagen.

Ett till lag fick 400 poäng, Junior Kids från Färöarna. Det förvånade mig inte alls, utan det hade jag räknat med. Om jag ska vara ärlig så hade jag räknat med att fler lag skulle få 400, men så var det inte.

Men vi fick inte ta ut segern i förväg, utan nu gällde det att köra på. Mickan och Frida var lite nervösa inför den tekniska presentationen, så jag lugnade den genom att låta dem köra igenom hela för mig några gånger. De har fått lära sig mycket under de här tre veckorna efter Skövde, då Oliver inte kunde närvarande den här helgen. På tal om Oliver; han ringde igen.

Vi var först ut i tredje omgången. Den här gången var jag inte nervös. Jo, det var jag. Jag är alltid nervös. De körde igång och jag studsade upp och ner för att lugna mig själv. Roboten svängde hit och dit, medan klockan tickade på. Efter 150 sekunder hade roboten stannat i målcirkeln. Alla öglor var hemma och de 400 poängen var åter våra. ”Fan, vi gjør det igjen!” Som ett viss norskt lag brukade säga. Vi gick förbi poängtavlan och jag skrek ”Oj, vi ligger först!” och de som blev arga på oss förra gången, såg rött nu.

1337 betyder elit. 13:36 betyder teknisk presentation. För att visa att de klarade allt själva och att de inte behövde extra hjälp från mig i den tekniska presentationen, bestämde resten av laget att jag inte fick följa med in. De ville allt visa att de var starka nog utan mig. Är det tacken man får för att ha stöttat laget, delat med sig av sina erfarenheter och hjälpt dem när de behöver en som mest? Oförskämda ungdomar!

Jag fick acceptera läget. Det kunde ha varit värre. (hurdå?) Jag satte mig i PIT-området och tog det lugnt. Det var första gången under den här dagen som jag tog mig tid och sitta ner. Det var hur härligt som helst.

Andra lag kom förbi och hälsade, antagligen för att de såg att ett visst lag vid namn The Rise Of GKC låg etta med 400 poäng. Jag fick chansen att skryta lite med gitarrerna och dela ut lite antivirusprogram. Det var en tjej som frågade mig: ”Går det bra för er i robottävlingen?”. Jag var lite kaxig och svarade: ”Ser du vad som står över på poängtavlan? Det är vi.”. Jag passade även på att ringa ett samtal till Lisa i Skövde. Hon och hennes kompisar var visst bänkade framför datorn och följde oss live. Hon lät glad.

Oscar, Gustav, Mickan och Frida kom tillbaka med ett leende på läpparna. Det gjorde mig lugn, för då visste jag att det hade gått bra. Jag frågade dem för säkerhets skull och alla verkade nöjda med presentationen. De sa att domarna verkade imponerade över oss och vår robot. Det ökade våra vinstchanser.

Det bästa sparades till sist. Då var det dags för vår PIT-presentation. Vi hade lagt undan några virusprogram och lite godis för att kunna plocka upp det vid viktiga tillfällen som det här. Antivirusprogrammen hade gått åt som paraplyer i spöregn. Av de 160 paket vi tog med oss, återstod nu endast ett tiotal. Banken städades och gjordes i ordning. Sen kom domarna.

Oscar och Gustav pratade om virusprogrammen, Mickan och Frida pratade samarbete. Vi hade inte övat in någonting, utan allt improviserades. Det gick bra, ovanligt bra. Jag blev nästan förvånad över hur bra de pratade. Vi visade upp vår introfilm och vår fina robot i 3D. Domarna gick ifrån vårt lilla PIT-område med ett leende på läpparna.

Vänta, vänta och vänta. Att det ska ta så lång tid. (HAHA, vad rolig jag var nu) Kvartsfinalslagen kom inte upp på skärmen förrän 15-tiden. Vi visste redan att vi hade gått vidare med våra 400 poäng, men vi hoppades på att fler trevliga lag skulle joina oss. Av våra vänner i Team Extreme, HB Adventure Team, Korgen Lego Locos, Supercrew, Fehlstavat och Klack Edition, så var det endast Korgen Lego Locos som gick vidare och dem skulle vi möta.

Innan kvartfinalen började fick jag ett SMS av Lisa. Det stod: ”Det står att ni har blivit nominerade till samarbets- och konkurrentpriset på Internet.” Jag bara: ”Hur f*n kan hon veta det?”. Jag SMS:ade tillbaka och fattade så småningom att det var sant. Någon hade visst lagt ut resultaten på hemsidan. Tråkigt att sånt händer!

Inför kvartfinalen var jag nervös. (Är ni förvånade?) Mitt hjärta lät som den tyngsta av subwoofers, det dunkade på. Jag stod och skakade med an jag såg på när roboten körde. Jag visste att allt som roboten gjort innan inte spelade någon som helst roll nu. Våra 400 poäng som vi fick i grundomgångarna gällde inte längre. Back to basics, tillbaka till ruta ett. Vi var ett av de favorittippade lagen, så trycket på oss var skyhögt.

Det verkade gå bra. Gustav missade dock ett trafikljus i början, men annars gick allt bra. 390 poäng blev det och det får man väl säga är ett hyfsat resultat, även om det kunde ha gått bättre.

Sen var det bara att vänta tills de andra matcherna var avklarade. Vi började bli lite oroliga när fler lag fick 400 poäng. Tänk om våra 390 poäng inte räckte till? Det var läskigt, men egentligen hade jag kunnat ta det lugnt. Vi blev 3 av kvartfinallagen och gick vidare till semi.

Nu började det bli tajt. Semifinalslagen var Junior Kids, De energiske, NXT Generation. Inget lätt motstånd alltså. Junior Kids och De Energiske inledde semifinalerna. Jag vet att jag uppförde mig osportsligt under deras match, men vad gör man inte när man vill att ens lag ska vinna?

Det är samma känsla som att sitta på avbytarbänken och hoppas på att någon skadar sig, så man kan få hoppa in. På samma sätt hoppades jag att de andra lagen skulle tappa poäng. Junior Kids körde full pott och De Energiske fick 360. Nu hade vi chansen. Slår vi de fuskande danskjävlarna (ja, de fuskar), så är vi i final. Nervositet råder hos alla, inte bara jag. Frida och Mickan var nervösa, våra fans var nervösa.

Oscar och Gustav verkade hur lugna som helst, kolugna. De agerade som riktiga proffs. De inledde andra semifinalsmatchen utan några som helst tecken på nervositet. Roboten var vänlig och körde bra. Bilprogrammet gick bra. Pelarprogrammet gick bra. Underbroprogrammet gick bra. Bara sista kvar, innergården. Ni som var i Skövde minns sista finalmatchen. Vi hade kört bra fram till sista programmet, då roboten valde att stegra och vi missade full pott. Det fick inte hända nu. NXT Generation missade en ögla och jag jublade. Roboten slog ner alla väggar och stannade i målcirkeln. Bara ett ord kan beskriva den här känslan: Eufori.

Vi är i final! Vi svek inte Oliver. Han sa: ”Jag vill att ni kommer hem med minst en pokal, annars…” Nu kunde vi som sämst komma tvåa. Fattar ni, tvåa av 584 lag i hela Skandinavien! Glädjen var kortvarig, för nästan direkt inpå började finalen mot Junior Kids. Deras robot var grym och jag kände att den kanske kunde ta hem allt. Orkade vår robot med två omgångar till? Vi hoppades på det.

Finalen ägde rum på bord 1A och 1B. The Rise Of GKC från Sverige mot Junior Kids från Färöarna. Lila mot ljusblå. Oscar och Gustav mot … jag vet inte vad de hette. 3, 2, 1 och finalen var igång.

Har ni byggt med domino någon gång? Ni vet när man ställer brickorna på rad och råka stöta till en bricka så att de andra faller av misstag och man får bygga upp hela skiten igen? Samma känsla fick jag när finalen började. Det som aldrig hänt förut, hände nu, här, idag, i finalen. Vår skopa som var till för att hämta trafikljusen och öglorna gick sönder och hoppet om våra 400 poäng paketerades i ett grönt postenkuvert och skickades iväg till drömmarnas land. Jag slutade skrika och alla som hejade på oss såg ut som fågelbon. Gustav och Oscar behöll dock lugnt och körde igenom omgången.

Det gick dåligt, vi fick inte mer än 300 poäng och hoppet om en första placering i robottävlingen var försvunnen, eftersom Junior Kids körde full pott med sin robot. Jag ville inte visa de andra hur besviken jag var, så jag sa till Gustav: ”Kör 400 poäng och vi tar hem det här. Deras robot är inte så säker.” Jag tror inte Gustav litade på mig. Han förstod nog också att allt hopp var ute. Andra finalomgången var mest en pinsam match, eftersom de flesta redan visste vilka som skulle vinna robottävlingen. Junior Kids fick inte 400 poäng den här gången, men det fick inte vi heller.

Alla i laget var besvikna. En stund trodde faktiskt några av oss att det kunde gå hela vägen. Jag försökte pigga upp dem genom att säga ”Vi är ju ändå en av de två bästa av 584 lag i hela Skandinavien”, men det hjälpte inte. Förlusten tog oss hårt, inte bara Oscar och Gustav, utan även Mickan och Frida. De hade hoppats få kalla sig bäst i Skandinavien efter finalen, men så blev det inte.

Då var tävlingarna över och prisutdelningen var det enda som var kvar på programmet. Oliver ringde och grattade oss. Han berättade även en sak för mig. Vad han sa säger jag senare.

Vi visste redan att vi var nominerade till två pris, men vi visste inte om vi hade vunnit något mer, så prisutdelningen var riktigt spännande. Lisa hade siat rätt, vi blev nominerade till samarbetspriset och konkurrentpriset, men vi vann dock inget av dem. Jag fattar fortfarande inte hur vi kunde bli nominerade i konkurrentpriset. Vi var inte ute bland de andra lagen och fiskade röster.

När de delade ut första och andra priset i robottävlingen, var vi lite smått sura. Det kändes som att ta emot silver i VM i fotboll. Man vill göra som Ara Arbrahamiam och slänga pokalen, men vi tog emot den ändå. Jag passade på att ha lite kul på scenen och låtsades att jag blev bländad av stålkastarljuset. Lisa sa det till mig senare: ”Richard, du såg ut som en fjant!”.

Priset delades ut och vi började inse att det där Championspriset kanske inte skulle tillfalla oss. Vi blev inte ens nominerade till Insiktspriset, utan det gick till ett annat lag (som jag inte vill nämna vid namn, för då får de ytterligare träffar på Google). Dock tyckte jag att domarna sneglade konstigt på oss, men det var inget jag anmärkte.

Men så började det ljusna. Det började med att vi blev nominerade till Konstruktionspriset. Förra året i Köpenhamn blev vi också nominerade till det här priset, och som en av världens tre bästa robotkonstruktörer, så var det ingen slump att vår robot, med dess stabila och hållbara konstruktion blir hyllad. Gissa om vi blev förvånade när de sa att vi hade vunnit det priset? Alla utom jag blev det, för Oliver hade redan sagt det till mig innan. Vi hoppade upp på scenen och tog emot priset med ett stort leende på läpparna.

Sen var det bara det sista priset kvar, FLL Champions-priset. Det priset som går till det lag som varit bäst överlag på alla områden. Vi hade redan räknat ut att våra chanser var minimala. Det blir väl Erik’s hold (fick flest priser och nomineringar), NXT Generation (vann Insiktspriset) eller Junior Kids (kom etta i robottävlingen), tänkte jag.

Nomineringarna för championspriset lästes upp: NXT Generation (förväntat), De Energiske (oväntat) och The Rise Of GKC. Hörde jag rätt? Blev vi nominerade till Championspriset? Jo, det stämmer nog, för alla andra i laget verkade också ha hört det. Nu började mitt hjärta att speedas upp igen. Det händer inte. Vi kan inte vinna det här priset. De andra lagen är bättre än oss (även om vi inte gärna vill erkänna det).

Det blev tyst i hela sporthallen. Man kände hur nervositeten låg i luften, man kunde nästan ta på den. Vi sa inte någonting, vi bara satt och väntade på resultaten. Vem blir det, NXT eller De Energiske?

Och vinnaren är … (jag förbereder applåderna, jag tror det blir NXT Generation) … The Rise Of GKC.

Tänk vad Lego kan göra för ett par ungdomar i min ålder. Man blir aldrig för stor för Lego. All tid vi lagt ner, all den fritid som kunde ha ägnas åt att höja betygen i skolan, lades på robotprogrammering och på teoriprojektet. Det är som att bygga en trappa till himmelen. Att inte ge upp när det tar emot är det viktigaste. För när man väl har nått sitt mål, är man i paradiset.

Vi vann. VI VANN! VI VANN CHAMPIONS! Jag skrek till de andra, de skrek tillbaka. Vi sprang upp på scenen och hoppade av glädje. Det finns oväntade segrar, till exempel när Grekland vann EM i fotboll. Men det här var snäppet värre. Vi är bäst i Skandinavien!

Fyrverkerier tändes och det sprutades konfetti. ”We are the Champions” spelades och vi hoppade och skrek tills stämbanden blev hesa. Sen fortsatte vi att skrika och hoppa. Fan, vad grymma vi är!

Prisutdelningen avslutades och vi fortsatte fira vår seger på scenen. Det togs bilder och folk från höger och vänster gratulerade oss. ”Grattis” på svenska, ”Gratuelere” på norska. Alla kom och ville fira med oss. Många lag klappade oss på axeln och sa: ”Ni var riktigt grymma!”. Till och med domarna kom och sa grattis till oss.

Jag har alltid drömt om att få stå i centrum, och den här kvällen stod jag där. Jag satt inte vid sidan om och tittade på när ett annat lag vann, utan idag var det vi som vi vann och de andra som klappade för oss. I år var det vår tur att vara bäst.

Den kvällen var alla lite trötta. Mellan 20-21 låste vi in oss på klassrummet och tittade på Robinson, tillsammans med Hans Brettscheider och hans döttrar Jinci, Jennifer och Ida. Det var också en upplevelse man sent kommer att glömma. Att se samma person på TV som man sitter bredvid är inte så vanligt.

Efter åt ville de andra se på film. Jag kände inte för film, så jag gick ut och minglade med de andra lagen istället. Jag ville njuta av segern så länge som möjligt. Det blev först några timmar med lagen från Skövde, och sedan bar det vidare in till Korgen Lego Locos.

Det blev en lång natt. Jag tror inte jag kom i säng förrän 2-tiden. Då hade de flesta redan somnat. Jag hade inte svårt att somna, även om jag visste att snart var den här tävlingen över. Dagen efter skulle vi samla ihop vårt pick och pack och bege oss tillbaka hem till Gnosjö. Det var en trevlig helg.

Vi kom dit som ett gäng nybörjare, vi lämnade Eskilstuna som nyblivna kungar.

Tack för allt! Tack för att ni gjort den här helgen till en oförglömlig helg! Ni vet vilka ni är och ni vet att ni betyder så grymt mycket för mig.

Tack för mig,

Richard Luong
Ledare för FLL Champions 2009: The Rise Of GKC

Ni ar bast <3

Oliver

Godmorgon, jaa klockanm ar faktiskt 08.20 har i Thailand och jag sitter och ar allmant nervos infor hur det ska ga for mina damer & herrar idag, min magkansla sager att allt kommer ga kanon medans Mamma sager att jag ska tanka att allt skiter sag och att jag inte ska ha nagra forhoppningar allt, men klart man har forhoppningar med ett lag som har en kapacitet pa top 3 i varlden eller hur?

Iallafall har nere i Thailand ar allt super, om 10 min ska jag ivag pa en battur som leder mig till 4 olika oar ute i Indiska Oceanen ska bli sketa skoj, Jag kommer vara hemma ungefar 10 min innan GKC kor och ska sjalvklart satta mig vid forsta basta dator da och verkligen halla tummarna!

Nu maste jag in och packa vad jag ska ha med mig, kuben ar en sjalvklarhet!

Lycka till nu GKC ni klarar detta, det vet jag!

Fran Oliver

Richard, det blir ingen overaskning om ni inte vinner!

Good day mates!

Tisdagen är här och det betyder ytterligare en dag av finslipning och kalibrering av teorin. Man känner verkligen hur det börjar bubbla i magen. Snart är det dags, snart är det fredag och då är det dags för … just det, legotävling!

Det vi jobbat mest med idag har varit teorin. ”Minimalt maximum” är vad vi kallar vårt arbete, alltså att försöka korta ner presentationen så mycket som möjligt utan att behöva ta bort innehållet. Det går bra, men vi är inte riktigt där än. *Träna, träna*

Vad det gäller roboten så går den som på räls (nej, den går på däck). Den tar 400 poäng nästan varenda gång, så akta er i Eskilstuna. The Rise Of GKC är riktigt heta i år.

Annars är det mesta fixat. I morgon tar vi en vilodag, för att kunna ge järnet på torsdag. Surfa lugnt!

/ Gustav